Jag får lite smått panik när jag sitter i min nyblivna säng i Skåne. För det är det här jag har sett fram emot, att försvinna från det jag känner till, försvinna ifrån min hemstad. Nu känns det inte lika roligt längre. Fick en hype när skolan startade i måndags med inspark och nya vänner, hypen var kvar igår, tisdag, när jag träffade klassen för första gången, men idag känns det verkligen inte bra. Jag skulle ljuga för mig själv om jag sa att jag trivs som fisken i vattnet. För det gör jag inte. Antar att det tar tid innan man vänjer sig med tystnaden i huset, med tystnaden som råder över huvud taget i denna stad. För den största delen av dygnet spenderar jag med mig själv. I tystnad. Jag saknar mamma. Jag saknar att bli omhändertagen. Jag saknar tryggheten. 

 

Jag flyttade i fredags och mamma åkte i söndags. Då grät jag. Kunde liksom inte sluta. Hon är ju mitt allt. Hon är den som frågar hur dagen har varit, hon är den som frågar hur man mår, hon är den som bryr sig mest. Trodde inte att jag skulle känna en sån sorg för att lämna henne. Trodde att det värsta skulle vara att lämna Bux. Men så var det inte. För Buxter vet ju inte vad som händer, även om han ser att jag är ledsen. Han lever i nuet. Mamma märker att man är ledsen och börjar gråta själv. Hon förstår. I ett halvår har jag bott konstant hos mamma. Det satte press på vår relation, men den har bara blivit bättre. Jag är för evigt tacksam för allt hon gör för mig. Att hon låter mig bo hos henne när jag har det svårt hos pappa. Att hon förstår. För är det någon som förstår mig så är det hon. 

 

Jag trodde att jag var redo att flytta hemifrån. Jag trodde att det skulle vara en dans på rosor. Men jag är så jävla naiv. Jag vet att allt kommer bli bättre, men just nu är allt tungt. Allt jag vill är att få kärlek. Att inte känna mig som ensammast i världen. Fan vad jobbigt det är.