I lördags var jag med på insparkens sista evenemang, finsittningen. Mitt lag började hemma hos en av lagledarna för att öva in en låt innan vi gick till middagen där vi sjöng, dansade och åt. Det visade sig att mitt lag hade samlat ihop mest poäng under veckans gång att vi vann tävlingen. Efter finsittningen gick vi ut på en klubb i Kristianstad. Det var kul att vi fick ihop ett gäng som hängde med. Vi stannade till stängning och Kamilla körde hem mig, så snällt. Söndagen blev en dag med baksmälla och plugg. Skittråkigt men det var skönt att ta det lugnt ändå. Idag har det varit likadant, har dock varit ute ett tag med podcast i öronen och har även hunnit med att handla lite. Känner mig så vuxen. Ikväll tar jag det lugnt framför Idol. Woop. 

 

Vill bara få ur mig allt nu. Skiter i om det är personligt. Vill bara att någon ska förstå min livssituation. Då menar jag det som hänt mellan mig och min pappa. Behöver kanske inte dra hela livshistorien mellan oss men jag har sedan mina föräldrar skilde sig haft det lite svaj med pappa. Han träffade en tjej ganska snabbt efter skilsmässan som självklart jag jobbig för mig. Tjejen bodde i Tyskland och jag hade hela tiden en läskig känsla av att han skulle lämna mig. Det tog slut med den tjejen och efter några år träffade han en annan. Som har två barn i min ålder. Vi åkte till Thailand allihop när jag hade träffat barnen ca en gång innan. Vi var där i två veckor och jag och min bror delade inte rum med min pappa, utan tjejens barn som jag då inte kände. Hela den grejen var skum och det hände saker som gjorde att jag inte litade på tjejen och hennes barn efter det. 

 

Problemet löstes aldrig och ett halvår senare bor vi under samma tak. Jag bestämde mig för att lägga allt bakom mig trots att jag kände att problemet ej var löst bara för att pappa skulle vara nöjd och glad. Det gick bra att vara på mitt bästa humör i några månader och strunta i att ta upp problem för att jag visste att det inte tjänade något till att prata om det (då jag lärde mig att problem ej löser sig i denna familj). Jag gjorde alltid mitt bästa för att inte vara den som drog ner stämningen. Hur som helst började jag få problem i mitt kärleksförhållande, detta speglades i hur jag mådde och betedde mig hemma. Kände mig inte längre stark nog att hålla humöret uppe. Det var då jag fick problem med pappas tjej. Som alltid gick direkt till pappa när hon tyckte att jag gjort något fel. "Det var inte hennes sak att ta upp då hon inte är min mamma" sades det. För min del hade det varit skönt om hon kunde bemöta mig någon gång, istället för att gå bakom min rygg. 

 

Dessa problem med att hon gick till pappa gjorde att jag flyttade till mamma tre gånger. Jag fick ännu svårare att lita på pappas tjej. Pappa skyllde allt på mig. Framförallt att det var jag som förstörde stämningen hemma. För stämningen är allt. Jag drog ner stämningen och påverkade hur andra i den nya familjen mådde. Det var mitt fel. Även när jag försökt hålla humöret uppe förstörde jag stämningen. Till slut visste jag inte vad jag skulle göra. Det blev inte bra hur mycket jag än försökte. Det var alltid fel på mig. Mitt sista bråk med pappa var dagen innan jag flyttade hem till mamma på heltid. Minns inte vad det handlade om men minns hur pappa skriker "MEN FLYTTA DÅ!". Där och då fick jag en bekräftelse på att han har sitt eget liv med sig egen familj nu. Jag betyder inte längre. 

 

Jag flyttade till mamma. Det bästa beslutet jag tagit. För är det någonstans man slipper oroa sig för att inte vara perfekt så är det hos mamma. Jag började få tillbaka mig själv och mina känslor som varit i princip döda ett år tillbaka då jag gjorde slut med mitt ex och problemen mellan mig och pappa och hans nya tjej blev värre. Det var som att känslorna bara försvann. Jag kände inget längre. Varje gång jag skulle vara hos pappa var mitt inre likgiltigt. När jag flyttade till mamma blev allt bättre. Inte mellan mig och pappa, men för mig själv. Jag behövde ett andrum där jag kunde hitta tillbaka till mig själv och inte behöva tänka på hur andra skulle uppfatta mig.

 

 Det tog lång tid innan pappa hörde av sig. Det tog ännu längre tid innan jag fick en känsla av att han förstått mig. Det var en gång han bjöd med mig till olika uteserveringar i Stockholm och det var väldigt bra. Jag berättade hur jag kände (som jag gjort så många gånger tidigare) och det kändes faktiskt som att han förstod. Han berättade om sitt bröllop som skulle vara i augusti. Han pratade på om hur det skulle vara och vad de har planerat. Det enda jag frågade var om jag jag kunde få en riktig inbjudan. För jag kände mig inte inbjuden samtidigt som pappa förväntade sig att jag skulle vara en del av det hela. Jag visste inte när det var, vart det var eller hur det skulle vara. Bröllopet har alltid setts som en begravning på något sätt för mig. Enda sedan pappas tjej pratat högt om hur pappa friade i New York för sina vänner när jag varit i närheten. De båda visste att jag inte stöttade beslutet då jag visste att jag skulle bli utelämnad på riktigt. Det skulle liksom vara beviset på hur jag inte räknades längre. På riktigt. 

 

Bröllopet kom och jag och min bror var där. Jag kände mig malplacerad och blev förvånad över att jag satt vid brudparets bord trots att jag inte sagt ett ord till pappas tjej sedan jag flyttade och hon inte ett ord till mig heller. Bröllopet var en begravning. En begravning för min och pappas relation. Han hade valt henne före mig. Och detta var beviset. Det var dagen jag förlorade min pappa. 

Jag får lite smått panik när jag sitter i min nyblivna säng i Skåne. För det är det här jag har sett fram emot, att försvinna från det jag känner till, försvinna ifrån min hemstad. Nu känns det inte lika roligt längre. Fick en hype när skolan startade i måndags med inspark och nya vänner, hypen var kvar igår, tisdag, när jag träffade klassen för första gången, men idag känns det verkligen inte bra. Jag skulle ljuga för mig själv om jag sa att jag trivs som fisken i vattnet. För det gör jag inte. Antar att det tar tid innan man vänjer sig med tystnaden i huset, med tystnaden som råder över huvud taget i denna stad. För den största delen av dygnet spenderar jag med mig själv. I tystnad. Jag saknar mamma. Jag saknar att bli omhändertagen. Jag saknar tryggheten. 

 

Jag flyttade i fredags och mamma åkte i söndags. Då grät jag. Kunde liksom inte sluta. Hon är ju mitt allt. Hon är den som frågar hur dagen har varit, hon är den som frågar hur man mår, hon är den som bryr sig mest. Trodde inte att jag skulle känna en sån sorg för att lämna henne. Trodde att det värsta skulle vara att lämna Bux. Men så var det inte. För Buxter vet ju inte vad som händer, även om han ser att jag är ledsen. Han lever i nuet. Mamma märker att man är ledsen och börjar gråta själv. Hon förstår. I ett halvår har jag bott konstant hos mamma. Det satte press på vår relation, men den har bara blivit bättre. Jag är för evigt tacksam för allt hon gör för mig. Att hon låter mig bo hos henne när jag har det svårt hos pappa. Att hon förstår. För är det någon som förstår mig så är det hon. 

 

Jag trodde att jag var redo att flytta hemifrån. Jag trodde att det skulle vara en dans på rosor. Men jag är så jävla naiv. Jag vet att allt kommer bli bättre, men just nu är allt tungt. Allt jag vill är att få kärlek. Att inte känna mig som ensammast i världen. Fan vad jobbigt det är.